Är det bara min bekantskapskrets, eller krisar många i vår? I samtal efter samtal lyssnar jag på bekanta som vill säga upp sig, starta eget, flytta norrut eller lämna sina partners. Jag försöker lyssna mer än jag pratar men en tankemodell verkar fastna hos alla som står inför svåra beslut: att se livet som en rad små utflykter.
Jag hörde det första gången ifjol när en bekant skulle köpa sommarhus. Eller, skulle hon det? Vågade hon? Det var hennes stora dröm, men även investeringen var stor. Och skulle det på riktigt göra henne lyckligare, eller försökte hon köpa sig avslappning? Går det?
Att fatta stora beslut kan kännas livsavgörande. Så livsavgörande att vi avstår. Hur många stannar inte i olyckliga äktenskap och på osunda arbetsplatser för att de vet vad de har men inte vad de får?
Nåväl, när min bekanta stod där och tvekade angående sitt husköp berättade ett äldre par om hur de förmått släppa sargen och skapa det pensionärsliv de egentligen ville ha. De hade börjat se på livet mindre som en rad livsavgörande beslut och mer som en serie små utflykter.
- Vi gör utflykter som stugägare för att se om det är mer härligt än jobbigt.
- Vi gör utflykter på nya arbetsplatser för att se se om folk är snälla och uppgifterna roliga.
- Vi gör utflykter till nya lägenheter och testbor ett tag.
- Vi gör utflykter in i relationer för att se om de gör oss lyckliga.
Inga beslut kommer med garantier. Men risken för besvikelse är i min erfarenhet större när jag kastat in alla mina förväntningar och förhoppningar i ett projekt. Hellre strosar jag in på en stig, lite som en katt. Alltid nyfiken, motiverad och hängiven – men sällan rädd. För inget står på spel. Jag är ju bara ute på en liten utflykt. Kanske kan utflyktsmetaforen göra nytta på fler håll.
